Den serbiska nationalistiska paramilitära attacken i Banjska, i norra Kosovo, som resulterade i döden av en Kosovo-polis och att ytterligare två skadades, representerar det allvarligaste våldsexemplet i landet sedan slutet av 1999 års krig och det åtföljande Nato. intervention.
I Banjska ser vi demonstrativa bevis på att Belgrad har en förnyad vilja att använda våld för att forma politiska förhållanden i grannstaterna. Den direkta inblandningen av den serbiska statliga säkerhetstjänsten i attacken – genom deras misstänkta tillhandahållande av vapen och ammunition, användningen av deras anläggningar för att förbereda attacken och angriparnas kända kopplingar till de övre lagen av den serbiska ledningen – kräver en betydande reaktion från Quints huvudstäder och Kosovos egen regering.
Följande rapport presenterar fem policyrekommendationer för att på lämpligt sätt reagera på händelserna i Banjska, och säkerställer framför allt att Belgrad inte riskerar någon ytterligare upptrappning av våldet. Trovärdiga konsekvenser och inrättandet av övertygande avskräckningskapacitet i Prishtina är nyckeln till att säkerställa både stabiliteten i Kosovo och hela västra Balkanregionen. Om serbiska nationalistiska element tillåts tro att våld återigen är ett tillåtet verktyg för politiskt inflytande, kommer de inte bara att äventyra Kosovos säkerhet, suveränitet och territoriella integritet. Med tiden kommer sannolikt även Bosnien och Hercegovina och Montenegro att bli måltavla. Detsamma skulle också resultera i ytterligare demokratisk tillbakagång i Serbien, vilket också skulle öka chanserna för mellanstatlig konflikt i regionen.
Varken Nato eller EU har råd med ytterligare en multifrontkris i regionen, särskilt med tanke på den kraftiga nedgången i globala geopolitiska förhållanden sedan februari 2022. Följaktligen skulle rekommendationerna i denna rapport, om de genomförs, inte bara avsevärt förbättra stabiliteten och säkerheten i Kosovos, men skulle också på samma sätt säkerställa västvärldens intressen av att upprätthålla en fredlig miljö över västra Balkan.
Det är i slutändan också den centrala analytiska inriktningen i denna text: att betona att det ligger i den euro-atlantiska gemenskapens intresse, först och främst, att ha ett suveränt, demokratiskt Kosovo, vars säkerhet på ett trovärdigt sätt upprätthålls av dess egna brottsbekämpande och säkerhetstjänster. I detta avseende är Serbien, på sin nuvarande kurs, en motståndare, inte en partner. Men genom att cementera västerländskt stöd för och åtaganden till Kosovo kan vi med tiden säkerställa att Serbiens politiska klass kommer att inse att dess nuvarande maximalistiska bana är ett förlorande förslag: internationellt, men också inrikes. En stark, suverän Kosovo-stat – tillsammans med Bosnien och Hercegovina och Montenegro – är överlägset de bästa verktygen som finns tillgängliga för den euro-atlantiska gemenskapen för att äntligen underlätta genuin acceptans i det serbiska samhället att de jugoslaviska krigen är över och att den serbiska nationalist- Expansionsprojekt – oavsett om det är stilat som ”Stor-Serbien” eller ”Serbiska världen” – har besegrats.
Rekommendation 1: Frys dialogen mellan Prishtina och Belgrad i väntan på en fullständig och opartisk rapport om händelserna i Banjska av en NATO-arbetsgrupp
Att försöka återuppta dialogen mellan Prishtina och Belgrad för närvarande är oklokt och orimligt. För det första, med tanke på frånvaron av formella sanktioner mot Serbien från både USA och EU efter händelserna i Banjska, sänder en sådan ansträngning implicit signalen att det politiska väst är villigt att tolerera användningen av våld för att utforma och styra politiska förhandlingar mellan två sidor. Som en signal till hela västra Balkanregionen är detta djupt destruktivt för västvärldens eget intresse av att främja internationella normer och rättsstatsprincipen. Inte heller kan Kosovo, som en suverän stat, låta sig tvingas in i politiska eller diplomatiska förhandlingar med en regering som uppmuntrar till våld på dess territorium; det är ett politiskt självmordsförslag för vilken demokratisk regering som helst.
För det andra går insisterandet på att återuppta dialogen emot tydligt uttalade västerländska policyprinciper i andra pågående geopolitiska flampunkter, framför allt Ukraina och Israel. Både i fallet med Rysslands aggression mot Ukraina och Hamas terrorattacker mot Israel, har USA och andra Quint-huvudstäder avvisat förhandlingar som ett rimligt alternativ till de ukrainska och israeliska staternas säkerhetsintressen. Även om Kosovo inte befinner sig i ett tillstånd av aktivt krig, har Serbien helt klart inlett en hybridkampanj mot landet och dess medborgare, och Kosovo måste därför insistera på samma grundläggande säkerhetsprinciper som Ukraina och Israel. Det måste nämligen säkerställa fullständig juridisk-politisk kontroll över varje del av sitt territorium innan det på ett trovärdigt sätt kan överväga någon alternativ administrativ-konstitutionell reform(er) av staten.
Underlåtenhet att göra det kommer bara att underlätta uppkomsten av en parallell, kontradiktorisk politisk regim på Kosovos territorium, även om den nominellt är införlivad i landets konstitutionella ordning. Man behöver bara se till Republika Srpska-enheten i BiH, och dess secessionistiska myndigheter, för att inse att dialog och decentralisering utan en fungerande, rationell rättssäkerhetsapparat, som verkar fritt på hela statens territorium, bara kommer att skapa mer kaos. För att återställa möjligheten till återupptagande av dialogen krävs därför en fullständig redovisning av händelserna i Banjska av en opartisk, tredje part såsom KFOR eller en associerad atlantisk underrättelsetjänst. När fakta om attacken väl har fastställts fullt ut och förövarna har fått lämpliga sanktioner (i politisk och juridisk mening), kan dialogen återupptas med sikte på att skapa en rättvis men också funktionell ram för Kosovos framtida styrelseskick.
Rekommendation 2: Ökat säkerhetsbistånd till Kosovos polis och Kosovos säkerhetsstyrka
Som nämnts ovan måste Kosovo erkännas som en suverän part inom ramen för tvisten med Serbien, oberoende av Belgrads och de fem icke-erkännande EU:s position(er). Följaktligen har Kosovo rätt till alla samma bestämmelser om statsskap som alla andra suveräna aktörer, vars mest grundläggande aspekt är ett säkerhetsmonopol över hela statens territorium. Kosovos polis och Kosovos säkerhetsstyrka (KSF) kräver därför fortsatt men också ökat stöd för att kunna projektera kraft och upprätthålla lag och ordning i alla delar av Kosovo, inklusive norra.
Under Banjska-attacken visade sig Kosovopolisen vara en effektiv och professionell styrka, kapabel att på ett skickligt sätt avvärja ett mycket sofistikerat, statsstödd paramilitärt angrepp. Men Serbien fortsätter utan tvekan att åtnjuta en betydande militär fördel mot Kosovo. Det är därför av yttersta vikt att Nato hjälper Kosovos brottsbekämpande och säkerhetsorgan att (åter)etablera en trovärdig avskräckande förmåga, med sikte på att etablera en bredare, regional maktbalans mot Belgrad.
Kosovos myndigheter bör meddela Quint och NATO vilka exakta resurser de kräver, men det är uppenbart att denna lista nödvändigtvis kommer att innehålla ytterligare högrörliga pansarfordon för Kosovos polis, pansarskydd och anti-artillerisystem för KSF, samt hjälphelikoptrar för landets räddningstjänst (jfr 2022 års leverans av amerikanska Huey II-helikoptrar till Bosnien och Hercegovinas väpnade styrkor).
Rekommendation 3: Upphävande av USA:s och EU:s åtgärder mot Kosovo
Under tiden är det absolut nödvändigt att USA:s och EU:s åtgärder mot Kosovo, som infördes tidigare i år efter det serbiska nationalistiska upploppet i Zvecan, som resulterade i skador för mer än två dussin KFOR-soldater, upphävs. Dessa kvasi-sanktioner gav utan tvivel ytterligare mod till Vucic och associerade serbiska extremistiska element i upptakten till Banjska-attacken och ökade den existerande asymmetrin i det internationella samfundets hållning gentemot de två sidorna.
Västerländska tjänstemän kan fortsätta att vara förolämpade av Kurti-regeringens motstånd mot det ensidiga implantatet av Brysselavtalet från 2013, det vill säga den ytterligare delegeringen av lokala förvaltningsmyndigheter till en handfull kommuner med serbisk majoritet i norr utan någon politisk rörelse från Belgrad. Men Kurti-regeringen har både erbjudit rimliga eftergifter för att förverkliga detsamma, och dess oro över Serbiens beväpning av kriminella och extremistiska element i norr har, tyvärr, visat sig vara förutseende och korrekt. Särskilt med hänsyn till premiärministerns frekventa liknande av de befintliga USA- och EU-stödda "Association of Serbian Municipalities"-metoderna med den misslyckade Republika Srpska-modellen från Bosnien och Hercegovina.
Samtal mellan Prishtina och Quintan om alternativa styrsystem för Kosovos norra kan och måste fortsätta; inte minst för att Prishtina verkar vara den enda part i tvisten som är villig att diskutera och debattera dessa frågor. Men sådana samtal kan bara bli verkligt fruktbara om USA och EU rättar till felet i sina tidigare åtgärder mot Kosovo. För Prishtina är att säkerställa denna politiska omkastning en grundläggande fråga om demokratiskt ansvar gentemot sina egna medborgare, som tydligt har visat att de inte kommer att tolerera regeringar som kompromissar med landets grundläggande säkerhet och politiska intressen. Tyvärr, med tanke på frånvaron av genuina demokratiska processer i Serbien, kan detsamma inte sägas om regimen i Belgrad.
Rekommendation 4: Kosovos omedelbara anslutning till NATO:s partnerskap för fred
Små men oerhört betydelsefulla åtgärder bör också vidtas för att förbättra Kosovos ställning inom det internationella samfundet. Förmodligen skulle den mest effektfulla av dessa – vilket också skulle förbättra landets säkerhetsställning och kapacitet – vara Prishtinas inträde i Natos Partnerskap för fred (PfP)-program.
Detta är ett beslut som Nato kan fatta utan samtycke eller insatser från Serbien, Ryssland eller Kina. Den viktigaste barriären är att fyra av Natos egna medlemsländer inte erkänner Kosovos suveränitet. Ändå har alliansen utan tvivel kapaciteten att säkerställa Kosovos inträde i PfP-programmet även om icke-erkännandena formellt bibehåller sina befintliga ställningar; de skulle helt enkelt inte behöva motsätta sig Kosovos inträde i programmet. Det vill säga, de behöver inte stödja Kosovos PfP-strävanden, de behöver bara avstå.
Detta skulle vara en förnuftig kompromiss eftersom den skulle tillåta de fyra icke-erkännandena att i stort sett behålla sina nuvarande diplomatiska ställningar, samtidigt som de förbättrar Kosovos internationella ställning och Natos förmåga att modernisera och utveckla Prishtinas defensiva kapacitet. Det skulle också sända en nödvändig signal till Belgrad om att dess obstruktionsaktiviteter inte kommer att tolereras på obestämd tid av det atlantiska samhället. Slutligen skulle det också vara ett skott över fören av Ryssland och Kina, som alltmer har kommit till uppfattningen att det är de – inte Nato – som sätter villkoren för engagemanget på västra Balkan.
Rekommendation 5: Ökat diplomatiskt tryck på 5 EU-icke-erkännare för att låsa upp Kosovos EU- och NATO-utsikter
Som noterats i hela denna text har den nuvarande asymmetrin i Serbiens respektive Kosovos internationella status bara förvärrat den uppenbara svårlösta tvisten. Specifikt har det på konstgjord väg stärkt Serbiens obstruktionshållning, även när USA och EU har använt enormt diplomatiskt och politiskt kapital för att föra de två sidorna mot normalisering. Ändå är det inte Serbien i sig som har tillåtit denna asymmetri att bestå; det är de envisa attityderna hos EU:s fem icke-erkännare som har låtit detta problem spridas till en stor geopolitisk svag punkt för hela det euroatlantiska samfundet.
Quinthuvudstäderna måste utöva ett mycket större diplomatiskt tryck på sina motsvarigheter i denna grupp för att föra dem, individuellt och kollektivt, mot ett fullt erkännande av Kosovos suveränitet. Det måste tydligt förklaras att detta inte längre är en fråga om rent inhemska prioriteringar; det är en fråga om trovärdigheten och integriteten för hela det euro-atlantiska projektet, på västra Balkan och utanför. För närvarande kommer till exempel både EU:s utrikeschef och EU:s dialogsändebud mellan Prishtina och Belgrad från icke-erkännande stater. Detta är absurt och undergräver naturligtvis EU:s trovärdighet som en ärlig mäklare i denna tvist.
En förändring av bara en av de fem icke-erkännande huvudstäderna (bland vilka Aten allmänt anses vara den mest sannolika att vika sig) skulle väsentligt förändra det strategiska landskapet i förhållandet mellan Kosovo och Serbien, och i slutändan göra en slutlig uppgörelse mycket mer sannolikt. Det skulle avsevärt undergräva trovärdigheten för det hårdföra nationalistiska etablissemanget i Belgrad och sända en tydlig signal till hela den serbiska politiska klassen att den euro-atlantiska gemenskapen kommer att gå vidare med Kosovos integration i den demokratiska ordningen – oavsett Belgrads protester, eller dess protester. partners i Moskva och Peking.
Slutsatser
Dessa rekommendationer, även om de genomförs, skulle inte omedelbart ge en permanent lösning på konflikten mellan Kosovo och Serbien, till stor del eftersom kärnan i problemet kvarstår, som det har varit under större delen av de senaste tre decennierna, i det oförsonliga nationalistiska politiska samförståndet i Belgrad. Men dessa rekommendationer erbjuder en väg mot att minska vårt kollektiva beroende av Vucic-regimens (icke-existerande) goodwill. Istället betonar den handlingsbara åtgärder som kan vidtas idag av den euroatlantiska gemenskapen, i stort sett utan oro eller interaktion med Belgrad eller dess partners i Kreml eller Peking.
Denna text klargör att framtiden för Kosovos säkerhet och suveränitet inte kräver samtycke från västvärldens geopolitiska motståndare, både de stora och små. Det euro-atlantiska samfundet kan göra enorma framsteg för att föra in denna unga demokratiska politik i sin fålla enbart genom sin egen vilja, och i en tid då västvärlden verkligen behöver strategiska och symboliska segrar. Ett framgångsrikt genomförande av detta program skulle också ge utdelning för säkerheten och stabiliteten i grannstaterna, framför allt Bosnien och Hercegovina och Montenegro, och därmed förbättra den kollektiva säkerheten i hela regionen.
Det återstår att se om europeiska och amerikanska beslutsfattare har den politiska viljan att gå mot ett mer stabilt och säkert västra Balkan.
